Pionspion

Dessa skönheter är tyvärr inte mina. Men jag vill ha dem Alla!

I sommarhettan har jag kommit igång med mitt skrivande.

Och för att inte helt hamna ut i det blå pionspionerar jag med kameran som sällskap, för att hålla mig kvar på jorden. I en buske nära dig... ;)

Som man sår får man skörda

Visst är det ett litet hjärta, ett jordgubbshjärta...

Livet ska kryddas, med oregano...

Och jag övar på min sommarläxa: LEV, LYCKA, NJUT!
I hjärtat sår jag även långt långt borta, söderut... i Dongobesh... På lyckokontot lägger jag alla de vänner som engagerat sig i de som har det sämre ställt. Smultronhjärtat är till Er!

I pionens famn

        

 

Dina andetag sjunger
mot syrendoftad hud
anar sommarfukt i kvällen

Maskroshjärta glöder
i pionens starka famn
vilande på vallmofällen

Ett hus av kärlek

En av dessa dagar, då jag vill att du läser med eftertanke. Ta dej tid, snälla.
Kanske är det någon av er som minns att jag haft projekt på gång i Tanzania, Dongobesh. Nu kan jag avslöja vad det handlat om. Titta först på den här bilden... titta noga.

 

 

Man kan se mycket. Fattigdom, torka, uppgivenhet, svält...men också trygghet i att ha en hand runt sin axel. En gemenskap och ett sammanhang. Familjen består av en mamma med sina fem barn. Var och en av oss kan förstå hur den mamman måste kämpa för barnens framtid.

 

 

De lever under svåra förhållanden i "hus" som är fallfärdiga. Man får ändå säga att människorna i byn har lite mer tur än andra för här finns Gotte och Ulla Stenroos. Underbara människor som i hela sitt liv hjälpt Dongobesh med omnejd i kampen på mat. Tonvis med majs har köpts in och delats ut till de behövande. Och det är här vi alla kan vara med och hjälpa, även på avstånd.

 

 

Till min stora glädje har min familj utökats! Denna starka kvinna med sina fem barn finns nu bland dem som värmer mitt hjärta. Mitt fd hemliga projekt, är att bygga dem ett hus och ge dem en get. Till att börja med. Om ni visste vad det känns gott att bygga ett hus av kärlek!

 

 

Vad kan symbolisera känslan bättre än ett hjärta. En enda vattenpöl fanns på min promenadväg, ett hjärta av vatten för Dongobesh. www.afrika.ax Här finns bilder och information. Hör gärna av er till mej om du känner som jag, att du vill vara med och ge kärlek till din medmänniska. Vi kan inte förändra hela världen, men vi kan hjälpa Någon!

 

Foton från Dongobesh: Gotte Stenroos



En ny vän...

Det är lika bra att erkänna, eftersom rykten går. Jag har en ny vän, en manlig. Jag funderade länge på vad som var rätt och fel. Om man kan överge sin vän, som med åren mist sin glöd. Hur länge ska man stanna kvar... Kan man ha två? När chansen gavs till ny bekantskap kändes allt så rätt. Jag får väl ändå erkänna att det är lättare med gammalt och invant än nytt... Han är nämligen inte som andra, han nya. Trots att han är begagnad är han snabb och ger så många alternativ att jag inte alls hinner med. Men han är uppiggande. Jag blir lika glad varje gång han ligger där och visslar på mej:) Och jag har varit tydlig med villkoren. Jag önskar att han är laddad och beredd och gör som jag säger. Om han tänker krångla så återgår jag till min gamla. Men så länge han ger mig glädje och visslar glatt ska vi nog komma överens! Vad han heter? Han heter Sam. Sam Sung :)

(Hans fd är från Ryssland, därav den vackra matruschkan. Själv kommer han från Korea. Internationellt här bak i skogen.)

Är detta jag?

Ja tro nu inte att jag är mer förvirrad än vanligt... Saken är den att jag med några ord skall presentera mej inför bokutgivningen (antologin). Jag är inte så mycket för att rabbla upp fakta om åldrar, orter, meriter... så jag bad en vän att ärligt beskriva mej så som han uppfattar mej. Så här blev orden från min spökskrivare:


"Gunilla Wahlsten heter jag och som ni har förstått av mina bilder är medmänniskorna, särskilt de utsatta, en hjärtesak för mig. Mitt hjärta når ut lika mycket till ryska gatubarn som afrikanska kvinnor på sykurs, jag ömmar för allt levande inte minst för att livet är så skört och kan ta slut så fort. Efter en större sådan närkontakt med livets bräcklighet började jag sätta ord som länge funnits inom mig på pränt. Det är sådana ur hjärtat komna ord som snöar över er som äppelblom i urvalet i antologin."

Så... vad tycker ni? Känns det som jag? Jag gillar "snöar som äppelblom" :) Jag har åtminstone poetiska vänner.

Syskolan i Dongobesh

Foto: Gotte Stenroos

Jag har haft ett bekymmer... Trots att jag undervisat i textilslöjd detta läsår, saknar jag symaskinskörkort. Kan ni fatta... Läraren kör olagligt. Det är bara en tidsfråga innan polisen kommer och tar maskinen av mej och sen blir det väl körförbud ett bra tag. Eleverna har ivrigt påpekat detta för mej och alldeles särskilt den gången jag sydde fast mitt eget finger i en väska... Efter att ha sytt lite till på fingret, kom jag loss till slut.

I Dongobesh, Tanzania, finns en syskola. Där undervisas kvinnor en termin för att sedan ha en möjlighet att försörja sej och familjen på att sy kläder till andra. Det finns dock ett bekymmer. När kvinnorna tagit sin examen har de ingen symaskin att sy på. Jag beslöt mej för att sponsra en symaskin till en av eleverna och idag har en jätteglad Maria examinerats och fått sin alldeles egna symaskin. Jag tror vi är lika glada båda två!
Och nu vet jag var man kan ta symaskinskörkort...

Om någon av er känner som jag, att ni gärna vill ge en symaskin till någon av dessa flitiga elever, som trots att de ha alla odds emot sej kämpar på för att försörja sina barn. I så fall, hör av er till mej så berättar jag mer!