Ser upp mot den svajande grenen
löst hängande
mot tallens kropp
som om den ville hålla sig kvar
ännu ett tag
när stormar härjat
och blötsnö segrat
bryts den sista barken
i ångestskri
år av samhörighet
förlorade
som i en egen värld
blir den hängande
väntande...
på den sista färden
löst hängande
mot tallens kropp
som om den ville hålla sig kvar
ännu ett tag
när stormar härjat
och blötsnö segrat
bryts den sista barken
i ångestskri
år av samhörighet
förlorade
som i en egen värld
blir den hängande
väntande...
på den sista färden
Tummen upp Gunilla!
SvaraRaderaDu skriver så bra!
hänförd kram
Karin
Tack Karin! Det finns dagar då man vajar mer i vinden än annars... då vill man vara i skogen...
Radera