måndag 18 februari 2013

Uppbrott



Ser upp mot den svajande grenen
löst hängande
mot tallens kropp
som om den ville hålla sig kvar
ännu ett tag

när stormar härjat
och blötsnö segrat
bryts den sista barken
i ångestskri

år av samhörighet
förlorade

som i en egen värld
blir den hängande
väntande...
på den sista färden

2 kommentarer:

  1. Tummen upp Gunilla!
    Du skriver så bra!

    hänförd kram
    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karin! Det finns dagar då man vajar mer i vinden än annars... då vill man vara i skogen...

      Radera