När det rullar på lite för snabbt hör jag hur Skogen kallar. Då är det bara att lyda. Utrustad för lingonplockning iförd nya gummistövlar gav jag mej iväg. Såg fram emot ensamheten med Skogen. Så väldigt många lingon fanns det väl inte, men jag hade ju ingen brådska. Tittade mej omkring på vackra mossiga stubbar, begrundade tystnaden, testade om stövlarna var täta och tog några skutt i kärren, beundrade det vackra blåbärsriset, hittade stora fina enbär... Hörde ett svagt jamande och tyckte det var lite underligt. Insåg att jag var förföljd då kattskatten Josefina uppenbarade sej mitt i ingenstans. Duktig spårarkatt, tänkte jag. Efter ett tag ledsnade hon och tyckte vi skulle gå hem. Suckade lite och insåg att det var bäst att följa henne hem. Men kattskatten ville inte gå den vanliga stigen inte. Nej i kringelikrog skulle vi gå och förstås litade jag på att hon skulle hitta hem. Själv var jag bortrest den dagen lokalsinnet delades ut. Snopen blev jag då kattskatten visade sej vara en Trattkatt! På den kringelikrokiga vägen fanns trattkantarellerna som jag annars aldrig hittar. Kattan och trattisarna lämnades hemma och så bar det av till skogs igen. Jag plockade lite, filosoferade lite och plockade igen. Eftersom jag totalt saknar lokalsinne tar jag med mej mobilen till skogen. Varför vet jag inte riktigt. För vad ska man säga när man gått vilse? Du hittar mej bredvid fyra tallar och en myrstack... Nu stördes friden av nämnda telefon. Svärfars jakthund, ett år gammal, var bortsprungen. Jaha ja. Så fick jag lämna lingonplockningen för andra gången och börja ropa och vissla. Den enda som svarade på lockropen var en fågel som satt i närmsta tall och härmade mej. Så där var vi, två dårpippin som roade oss för full hals. Vovven kom tillrätta och svärfar muttrade att "det är då konstigt att han alltid går till fruntimmer":) Äntligen fick jag då tillbaks ensamheten i Skogen. Resten av dagen fick jag vara ifred och bara njuta. Till råga på allt har jag fått ett Skogsbegär. Jag vill ha en egen Skog. Visserligen har jag väl några meter, men nu vill jag ha mer. Jag vill ha en skog där djuren får ströva fritt utan jakt, där skogen inte skövlas och där solen lyser på lingonen. Fästingarna kan dock få bo i nån annans skog.söndag 18 september 2011
Skogen kallar
När det rullar på lite för snabbt hör jag hur Skogen kallar. Då är det bara att lyda. Utrustad för lingonplockning iförd nya gummistövlar gav jag mej iväg. Såg fram emot ensamheten med Skogen. Så väldigt många lingon fanns det väl inte, men jag hade ju ingen brådska. Tittade mej omkring på vackra mossiga stubbar, begrundade tystnaden, testade om stövlarna var täta och tog några skutt i kärren, beundrade det vackra blåbärsriset, hittade stora fina enbär... Hörde ett svagt jamande och tyckte det var lite underligt. Insåg att jag var förföljd då kattskatten Josefina uppenbarade sej mitt i ingenstans. Duktig spårarkatt, tänkte jag. Efter ett tag ledsnade hon och tyckte vi skulle gå hem. Suckade lite och insåg att det var bäst att följa henne hem. Men kattskatten ville inte gå den vanliga stigen inte. Nej i kringelikrog skulle vi gå och förstås litade jag på att hon skulle hitta hem. Själv var jag bortrest den dagen lokalsinnet delades ut. Snopen blev jag då kattskatten visade sej vara en Trattkatt! På den kringelikrokiga vägen fanns trattkantarellerna som jag annars aldrig hittar. Kattan och trattisarna lämnades hemma och så bar det av till skogs igen. Jag plockade lite, filosoferade lite och plockade igen. Eftersom jag totalt saknar lokalsinne tar jag med mej mobilen till skogen. Varför vet jag inte riktigt. För vad ska man säga när man gått vilse? Du hittar mej bredvid fyra tallar och en myrstack... Nu stördes friden av nämnda telefon. Svärfars jakthund, ett år gammal, var bortsprungen. Jaha ja. Så fick jag lämna lingonplockningen för andra gången och börja ropa och vissla. Den enda som svarade på lockropen var en fågel som satt i närmsta tall och härmade mej. Så där var vi, två dårpippin som roade oss för full hals. Vovven kom tillrätta och svärfar muttrade att "det är då konstigt att han alltid går till fruntimmer":) Äntligen fick jag då tillbaks ensamheten i Skogen. Resten av dagen fick jag vara ifred och bara njuta. Till råga på allt har jag fått ett Skogsbegär. Jag vill ha en egen Skog. Visserligen har jag väl några meter, men nu vill jag ha mer. Jag vill ha en skog där djuren får ströva fritt utan jakt, där skogen inte skövlas och där solen lyser på lingonen. Fästingarna kan dock få bo i nån annans skog.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En sådan skog vill jag ha också! Kanske det blir tomtefamnen och önskningar i alla fall.
SvaraRaderaKantarellhund har jag haft men ingen Trattkatt. Händigt att ha en sådan!
Lycka till med lingonplockningen!
Skönt att du kunnat slappna av i skogen. Imorgon är det dags för skoldjungeln igen. Kram ullis
SvaraRaderaDu är en lycklig människa som har Skogen precis runt knuten! Jag måste, skam till sägandes, krypa till korset och erkänna att jag i år ännu inte varit till Skogen en endaste gång. Ingen blåbärsplockning, ingen svampjakt och ingen lingonskörd; så uselt har det aldrig varit förr. Fast blåbär och lingon har jag i frysen sedan ifjol och svamp äter vi inte särskilt mycket av, så på så vis är skadan måttlig. Men jag saknar Skogen. Varför ska det vara så svårt att komma sig iväg numera? Är det bristen på hund som gör det? Eller min motvilja mot fästingfanskapen, som blir starkare för vart år som går..?
SvaraRaderaEn fin berättelse. Det känns som om du fick njuta av skogen länge. Jag vet en plats där det finns lingon och kan visa den till dig när du kommer på besök. Men vi kunde gå tillsammans och plocka trattkantareller i din skog. I närheten brukar det också finnas blospindelskivlingar som man kunde färga med.
SvaraRaderaHoppas ni alla får er Skog:) Kantarellerna, blåbären och lingonen är i frysen och nu hägrar nyponen. Och vad ska man göra med alla vackra lönnlöv? Njut och beskåda:)
SvaraRadera