Jag känner solen värma mina bara armar.
Den ljumma vinden fläktar mitt hår.
Jag vilar mina ögon på den djupröda pionen
och känner doften av sommarblommor.
Det är dags,
att lägga det svarta bakom sej och gå vidare,
mot sommaren, in i ängar fyllda av vallmo.
Det är dags.
Det är midsommar.
Så vackert skrivet, Gunilla! Du har en poetisk ådra som du borde låta flöda fritt, oftare.
SvaraRaderaHoppas din midsommar blev fin. Men kan den egentligen annat bli på den plats där du lever och bor?
Så sant Nina. Vad annat än fin kan den vara:)
SvaraRadera