Vikarie...

Det har hänt nåt med min matte, hon bara läser och skriver numera. Tråkigt! Vi behövde lite omväxling så jag skuttade upp i famnen på henne och visade ett sår som jag tövlat till mej i skogen. Det gjorde susen! Det blev en ryslig fart på henne... Hon föste in mej i transportburen och körde iväg till Godby. Jag avskyr verkligen att åka bil! Hela vägen uttryckte jag mitt missnöje men hon fattade ingenting. "Det ska bli så bra, så bra lilla Fina Sofina..." jollrade hon medan jag ropade att jag ångrat mej och ville fara hem igen. Det finns ett väldigt konstigt ställe i Godby. Såg en konstig katt som var platt i ansiktet och lät som en gris fast matte kallade spektaklet för hund. Jag blir så trött varje gång vi åker dit... När jag vaknade kände jag mej alldeles yr i skallen, öm i kroppen och bakbenen vill inte lyda, jag fattar inte varför det blir så där varje gång. Dom har haft fräckheten att frisera mej medan jag sov. Och inte nog med det, dom har sytt också och petat in en plastslang under min vackra hud. Nu ville jag HEM. Och hem for vi med mattes jollrande i öronen låg jag och halvsov hela vägen hem till friden. Nu började nästa äventyr... Av nån anledning trodde hon att jag ville ha en vårkrage! Det var den fulaste jag nånsin sett, passade inte alls på en skönhet. Jag fräste, fäktades och vann den första ronden trots att jag var rejält påverkad... Lullade omkring medan matte visade sprutor och flaskor. Jag tror baske mej hon gillar det här med sprutor... Hela tiden ska dom petas in i munnen medan hon mumlar nåt om smärtlindring. Har hon ont behöver hon väl inte blanda in mej... Förresten är jag redan smärt:) Sen ska det spolas i den där fula plastslangen titt som tätt. Medan matte jublar över att det funkar blir jag irriterad över allt vått som rinner ut över min vackra päls, eller det som är kvar av den efter friseringen... Jag hörde tydligt att dom sa att vi skulle komma tillbaks och ta bort dränet och stygnen, men tror ni hon lyder. Nej nej. Kan själv. Nåja, nu är dränet bortplockat av matte och jag får väl erkänna (men säg det inte till henne) att jag är glad över att slippa åka bil igen. Som tack för det har hon fått två fina möss av mej. Det finns stunder då jag ångrat mitt lilla äventyr, men förändring i huset, det blev det... Nu måste jag vila. Mjau.