lördag 2 april 2011

Dear Deer

Under hela långa vintern har vi burit mat till rådjuren så de inte skall svälta. Varje morgon, eftermiddag och kväll, i ur och skur, oavsett man varit frisk eller sjuk, och oftast med snö upp till knäna. Att mata djuren är alltid första prioritet. Jag ångrar att jag inte räknat hur många 40-kilos säckar med havre vi hinkat upp till dem. Utan överdrift är det åtminstone ett ton mat (troligtvis betydligt mer). Vissa kvällar kunde vi räkna upp till 23 matgäster samtidigt. När jag häromdagen återigen traskade iväg med mathinkarna hittar jag ett litet rådjur liggandes under enbuskarna nära huset. Troligtvis lade den sej på ett tryggt ställe för att dö. Det känns svårt. Att ha klarat dessa vintermånader och ana att det värsta är över. Snart kommer värmen, vattnet och maten. Men för denna lilla är det för sent. Varför?
Upplagd av kl.
Etiketter:

5 kommentarer:

  1. Äventyret framtiden2 april 2011 kl. 14:10

    Jag förstår precis din sorg ...
    De svagaste dukar under...Trösta dig med att du har gjort vad du har kunnat göra
    Det gör alltid lika ont för man fäster sig vid sina vänner
    Här var det Isa, den gamla som trängdes undan av de andra..därför lade vi ut mat på flere ställen ett tag. Mera än så kan man inte göra, naturen har sin lag. Livet är och dit hör döden..något vi alla vet men ändå har svårt att förstå.
    Ha det gott!

    SvaraRadera
  2. Nina/Stjärnkraft2 april 2011 kl. 17:53

    Själv är jag lite kluven till det här med matning av rådjuren. Så sent som igår hade vi en diskussion runt tårtbordet om saken. Med bland debattörerna fanns bl.a. en inbiten jägare, som sa att för egen del matar han bara för att säkerställa att det finns gott om villebråd till nästa års jakt.

    Natur är en hård men rättvis domare. Om Darwin kan anses ha det minsta rätt i sitt resonemang skulle vi människor inte ens finnas om inte regeln om "survival of the fittest" hade fått göra sitt. Och i grund och botten är det ju först när vi människor börjar leka gud och sätter oss över naturens gång och lagar som de verkliga problemen börjar, inte sant?

    SvaraRadera
  3. Gunilla Wahlsten Design2 april 2011 kl. 19:07

    Jo Karin, jag har gjort vad jag kan. Och alla är vi döende, förr eller senare. Så det gäller att ta vara på idag!

    Nina, det är nog så att jägarna är de flitigaste matarna fast motiveringen kan kännas konstig. Fast inte håller jag med om att naturen är en rättvis domare, eftersom naturen inte längre får vara naturlig utan vi har fibblat bort allt i o m vår negativa påverkan. Och, som sagt, inte skulle det finnas så många människor kvar heller.
    Ett svårt ämne. Men jag kan inte sitta och se på medan någon svälter ihjäl, om det så är djur eller människa. Och nog tror jag att både du och jag tacksamt tar emot hjälp om vi blir drabbade av naturkrafterna. Åtminstone får du gärna komma och hjälpa mej:-)

    SvaraRadera
  4. Kort og Søm2 april 2011 kl. 21:15

    Det var jo et trist syn..

    Klem Fredrikke

    SvaraRadera
  5. Nina/Stjärnkraft4 april 2011 kl. 20:02

    Oj, jag var visst lite oklar i min förra kommentar! Inte menade jag att det är något fel i att du matar rådjuren, alls inte. Felet, om man nu kan säga så, är i så fall att rådjuren en gång i tiden planterades in här på Åland; vi människor var in och pillade med naturens ordning och konsekvenserna blir därefter.

    Jag hoppas och tror att ditt lilla kid dukade under av andra orsaker än svält. Kanske hade det fått någon sjukdom som gjorde att det inte orkade igenom hela vintern?

    Självfallet kommer jag galopperande till din undsättning om det skulle behövas! Det är ju just det som skiljer oss människodjur från de övriga kräken i vår herres hage, denna vår förmåga till empati. Förmodligen kommer den paradoxalt nog att vara bidragande till vår undergång en gång i framtiden, men so be it.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)